Min mest efterhängsna skugga

Jag funderade ett tag på om det här var rätt att dela med mig av till er eftersom det är en skugga i mig som jag ännu inte riktigt kan omfamna, den jobbigaste av dom alla för mig. När det är ett öppet sår så är det noga att man faktiskt funderar på om man orkar och vill dela med sig av det öppna såret.
Men efter ett samtal med en klient om ämnet känner jag att det är viktigt att jag delar den med er.
Beroenden, tvångsmässiga beteenden, överdrivna begär, självmedicinering är alla kopplade till vår skugga, det är en kompensation av något som vi förnekar och trycker undan i oss själva.
T ex behov, känslor, sårbarhet eller impulser.
Jag har en ätstörning och kropps-dysmorfisk perception, alltså en kroppsbilds störning.
I ca 10 års tid har jag kämpat med en sönderstressad kropp, mina hormoner var off och jag försökte få hjälp men alla läkare vill sätta mig på antidepp mediciner, insomnings mediciner och p-piller. Efter år av tjat kom jag till en läkare som lyssnade på mig, tog ett blodprov för att kolla mina hormoner och det visade sig att jag hade haft rätt hela tiden, mitt progesteron var lågt. Biodynamiskt progesteron har varit min räddning och jag känner mig äntligen lugn och glad igen.
I den vevan bestämde jag mig för att jag inte vill leva med ett behov av att behöva kontrollera maten och träningen. Ska jag vara helt ärlig så kunde jag inte sluta äta när jag började ta progesteronet. Jag var besatt och tappade kontrollen, en kontroll som jag hade haft sen tidiga tonåren. Det var läskigt!
Jag slängde ut vågen, började äta ¨normalt¨ utan regler utan kontroll. Ska jag vara helt ärlig så överåt jag, jag kunde inte sluta äta. Jag är en person som går all in om jag har bestämt mig för något men det här var svårt.
Det här var på sommaren och i November började jag hos en psykolog för att bearbeta ett trauma som jag var med om i tonåren. Efter bara ett par gånger hos henne bestämde jag mig för att dela med min av min oro kring förlusten av kontrollen kring mat och vikten och att den gjorde mig stressad. Jag kände att jag gick upp i vikt och jag tyckte inte om det. Jag kände mig ful, oattraktiv och som en förlorare.
Eftersom jag hade slängt ut vågen gjorde det mig ännu mer stressad. Paniken över att inte kunna kontrollera det som hände men också en stark vilja av att inte vilja kontrollera mitt mat-intag.
Jag bad henne vara med när jag vägde mig. Vi gick in i ett undersökningsrum. Jag mådde illa, jag skakade och orden som jag sa till mig själv i huvudet var inte snälla.
Jag tog av mig allt som kunde ge utslag på vågen, tog ett djup andetag och klev upp.
Vågen stannade på 72kg, jag hade gått upp 8kg sen sist jag vägde mig. Jag klev av vågen, hela min kropp skakade, jag klädde på mig. Min psykolog frågade - Hur går dina tankar? - Jag trodde att det skulle vara mycket värre, det där är ändå hanterbart, jag vet att jag skulle kunna gå ner dom där kilona om jag vill.
Sen bröt jag ihop och hon tog mig i sin famn.
Fantastisk psykolog som tyvärr sen bytte arbetsplats.
Sen den dagen har jag inte vägt mig igen men jag känner att jag har gått upp mer i vikt.
Vissa dagar kan jag tycka att jag är fin men många dagar så ser jag på min kropp och tänker att jag är stor som ett hus.
Varför blir det så här då?
För min del, handlar skuggan om min uppväxt, och vad jag lärde mig om en människas värde, att värdet sitter i hur man ser ut och vad man bör kunna kontrollera. Kommentarer som kanske inte handlade om mig men som fick mig att tro att - jaha ser man ut så där har man inte rätt att ta på sig vilka kläder man vill, ser man ut så så är man lat och det är bara att skaffa lite självdisciplin. Det är fult och skamligt om man är tjock, eller också i min släkt normal.
När jag var jätte smal fick jag höra wow vilken midja du har, så det förstärkte min tro om hur jag var tvungen att se ut för att vara ¨rätt¨ och fin. Min rumpa har jag blivit retad för i skolan men också positivt uppmärksammad för.
När jag ser tillbaka på människor som jag ser som smala nu i gamla filmer slår det mig att dom målades ut till att vara normala eller till och med mulliga.
Vad är det för värld vi lever i? Jag blir arg nu när jag tänker på det!
Alla kommentarer har bidragit till min kroppsbilds-störning, det var en annan tid då och jag hoppas att vi har lärt oss något av den. Men saker jag ser folk skriva på sociala medier tyder på att vi inte har lärt oss ett skit.
Det här är en pågående kamp i mig. Den har blivit bättre men den är inte bra och jag känner att jag har lång väg att gå. Det är många dagar som jag får ta mig ur en tanke som inte är sund. Men jag är stolt och glad för att jag inte ger efter till vad mina tankar säger åt mig att göra.
Jag har slängt ut vågen, avföljt ohälsosamma tränings konton, slopat regler kring mat och försöker ge mig själv så mycket självkärlek som jag är kapabel till och jag njuter av varje god bakelse jag äter utan att känna samma skuld som förr.
Det finns hjälp att få och det finns saker du kan börja med att göra här och nu.
Till dig som har läst ända hit. Tack för att du tog dig tid och hjälp mig sprida ordet. Vi har ett ansvar för kommande generationer att förstå oss själva och att bryta det destruktiva som vi lever i.
Varm kram
Mia

Kommentarer